Lästavlan: läsplatta anno 1980

När hörde du talas om läsplattor och surfplattor först? 1980 skrev P C Jersild, en författare som alltid legat steget före sina läsare,  om dem.  I Bonniers julbok 1980 Bokens begravning och andra berättelser kan man bland annat läsa om televisionens död och om nästa steg kallat lästavlan:

”En lästavla är en flat bildskärm med ett system av tryckta kretsar på baksidan. Ytligt sett erinrar den om ett digitalur. På lästavlan kan alltså siffror, bokstäver, bilder, kurvor eller diagram i svart-vitt eller fullfärg projiceras. Den som vill läsa till exempel ”Krig och Fred” av Tolstoj trycker bara in koden för detta litterära verk på de små tangenterna undertill. Ställ så in önskad läshastighet och ”Krig och Fred” slås upp för er, sida efter sida. ”

Den vanligaste lästavlan kommer att vara i A5format, dvs en Ipad idag och rymma 1300 romaner av samma längd som ”Krig och Fred”.

Men eftersom lästavlan har nackdelen att den binder läsaren fysiskt, kommer den sedan att ersättas av  den utopiska Mediamössan. Är det då Google glasses vi pratar om tro? Läs också om den spännande fortsättningen där människan blir den uppenbara tekniska utvecklingen…

 

 

Agil förvaltning – finns det?

Det är många som arbetar med agil utveckling i projekt, men vad händer sedan? När projekten går över i drift, kan man fortsätta jobba agilt eller måste man gå tillbaka till gamla metoder? Två konsulter från Agero , Anna Herting och Håkan Lindow gav ett miniseminarium och visade på att det går alldeles utmärkt att jobba agilt, med vissa förändringar.

De ser agil förvaltning som som förändringsarbete med IT-system i drift. Ett systems livsförlopp kan ses som utveckling, förvaltning och till sist avveckling. Under systemet livslängd vill man ha fungerande stabila system, som  stödjer verksamheten och ger nytta affärsnytta. Framgångsfaktorer i detta är: förtroende och flexibilitet genom kommunikation, kvalitet, kunskap och färdighet.

Kommunikation

Kommunikation är A och O i lyckad agil förvaltning. Kommunikation bör finnas både formell och informell. Formell i form av SLA som ger en lägstanivå för kvalitet, en överenskommelse om vad som gäller. Men det räcker inte. Agero arbetar också med kvalitetsenkäter som dels fungerar som uppföljning och dels tar hand om förväntningar som inte regleras i avtal.

Precis som under agil utveckling bör det finnas strukturer för kommunikation också i agil förvaltning: avstämningsmöten, statusrapporter, ärendehanteringssystem, daily stand-ups. Agero har en Kanbantavla där man kan följa förloppet. Dessutom finns givetvis informella kontakter inom teamet och mellan team och verksamhet: samtal, epost och det faktum att man sitter tillsammans i utvecklarteamet.

Metoder

Agero arbetar idag i sina förvaltningsobjekt med kombinerade metoder: lite scrum, lite kanban, lite lean, lite extreme programming, lite itil och lite vattenfall. Mycket är fortfarande scrum, med en väsentlig skillnad: i förvaltning arbetar de inte i sprintar. En sprint förutsätter ett tydligt fokus och att det inte händer saker i verkligheten som försenar sprintplaneringen. I förvaltning håller inte det. Från extreme programming har man bland annat lånat parprogrammering, för ”man skriver inte fulkod om någon tittar på”. Det där med konsulter som skriver fulkod för att göra något snyggt, men som är hopplöst att förvalta känner jag igen från tidigare jobb.

Kunskap och färdighet

Både konsulter och andra måste hela tiden hålla kunskaper och färdigheter igång och ständigt förvärva nya. I förvaltning måste finnas utrymme för kunskapsarbete, dels genom tid och dels genom metoder som pararbete och dagliga möten. Historik har man i ärendehanteringssystem, releasenotes och systemdokumentation. Där kan alla uppdatera sig.

Kvalitetssäkrade leveranser

En leverans måste uppfylla flera saker för att vara kvalitetssäkrad, bland annat:

• kravställt
• testat
• godkänt
• dokumenterat
• versionshanterat

Mötesteknik

”Vi har för långa möten!” ” Hur ska jag hinna jobba också?” ”Jag vill ha effektivare möten!” ”Tiden står stilla”

Känns kommentarerna igen? Jag hävdar bestämt att möten är arbete. Viktigt arbete! Men precis som vilket arbete som helst kan det vara av skiftande kvalitet. Och inget är mer stressande än långa ineffektiva möten som jag kanske inte ens borde ha varit med på. Alla har möten på jobbet, av olika slag. Färre har formella möten av riksdagstyp där man ”yrkar”, ”voterar”, ”ajournerar” och annat som man lärde sig i klassisk mötesteknik. Fler har mindre möten där en annan disciplin krävs. Det finns mängder av böcker, bloggposter och artiklar att läsa om detta ämne. Mina favorittips för att få bättre och effektivare möten som känns som meningsfullt arbete:

Är möte den bästa formen för innehållet?

Tänk efter innan du kallar till möte: är det verkligen mest effektivt utnyttjande av tid och arbetskraft att alla de här människorna jag tänker kalla samlas i ett rum och har möte? Om det är ett informationsmöte går det kanske lika bra med ett utskick. Om något ska inventeras är det kanske bättre med ett gemensamt google docs som alla kan fylla på.

Korta mötestiden!

Möten tar den tid de är inbokade att ta. Har man bokat 1 timme så tar det en timme. Har man bokat 3 timmar så tar det tre timmar. De flesta möten tar för lång tid i anspråk. Om du brukar boka 2-timmarsmöten, prova att boka 1-timmes i stället. Om du brukar boka en-timmesmöten prova att boka en halvtimme i stället. Och håll tiden. Google calender har en  bra funktion där man kan göra inställningen ”uppmuntra att komma i tid till nästa möte”; entimmesmöten bokas 50 minuter, halvtimmesmöten bokas 20 minuter automatiskt.

Använder kalenderfunktioner

Boka in alla deltagare i kalenderfunktionen i Gcal eller outlook eller vad du nu använder. Det gör att alla har korrekt dag, tid, plats och alla relevanta dokument i inbjudan. Och alla får eventuella uppdateringar. Bjud in rätt deltagare, bara de som verkligen behöver vara med bör bjudas in. Mötestid är dyrbar tid.

Agenda

Alla möten ska ha en agenda, hur simpel den än är. Alla mötesdeltagare ska i förväg veta vad det är för möte, vilket syfte mötet har, vilka deltagare det är och vad som ska uppnås.  Är det ett informationsmöte? Är det hjärnstormning för att generera idéer? Eller inventering eller vad? De ska också ha en rimlig chans att förbereda sig genom att få ta del av all relevant dokumentation i förväg. Det får inte bara vara projektledare/mötesordföranden etc som är förberedd. Även skissartade punkter kan skickas ut i förväg, så deltagarna hinner tänka sina egna tankar i lugn och ro och inte tvingas tänka allt vid sittande bord.

Håll tiden!

Börja mötet i tid. Vänta inte på att folk ska släntra in efter ett tag. Upprepa inte vad som sagts till de deltagare som kommer för sent. De får skylla sig själva och lär sig förhoppningsvis till nästa gång. Morötter och piskor är fullt tillåtna. Alla som kommer i tid får bulle. Den som kommer sist får skriva protokoll, eller diska. Sluta mötet i tid, dra inte över även om ni inte är klara. Boka ny mötestid i stället.

Mötesledare

Varje möte ägs av någon. Vanligen den som kallat till mötet, det kan vara en projektledare eller en chef eller egentligen vem som helst. Varje möte ska ledas av en mötesordförande, lämpligtvis den som äger mötet och har kallat till det. Möteordsföranden håller reda på att agendan följs, att tiden hålls och att mötet håller fokus och trevlig ton. Mötesordföranden sätter också streck i debatten när diskussionen inte leder någonstans. Uppmuntra argument med fakta, inte åsikter.

Mötesetikett

En trevlig ton är bra. Engagemang är bra. Personpåhopp är dåligt. Mötesordföranden ansvarar för att mötet håller stilen och de som vill komma till tals får det. Men mötesordföranden ansvarar också för att tysta ner pratkvarnar och sådana som försöker obstruera mötet.

Mikromöten

Ett specialtrick man kan använda om man har stora projektgrupper och alla inte behöver träffas hela mötestiden  eller om man har gäster  är att dela upp mötet i mikromöten. Man kan boka in allt från 5-minuterspass till 2-timmarspass utan problem.Då kan man meddela gästen att vi börjar 9.00 och din punkt är klockan 10.30, välkommen då.  Även ett vanligt möte av lite längre typ kan vara bra att dela upp i delar, tidssatta. Då vet mötesdeltagarna exakt när vad ska avhandlas och kan planera utifrån det.  Givetvis måste dessa tider hållas exakt.

Vad händer härnäst?

Inget möte får avslutas utan att alla mötesdeltagare vet vad som är nästa steg. Vem ska göra vad? Och när ska det vara klart? Och hur vet vi att det är klart?

Mötesanteckningar

Alla möten ska få minnesanteckningar i någon form. Dels behöver de som var där en sammanfattning av vad som sades och dels behöver de som inte  hade möjlighet att vara där en chans att komma ikapp. Det kan vara formella protokoll med justerare, och då utses en sekreterare med omröstning men det behövs mera sällan. Ofta räcker ett enkelt dokument, ett mejl eller en anteckning i Evernote eller det projektverktyg man använder. Enklast om man inte behöver notera all diskussion brukar vara att mötesägaren antecknar de viktigare punkterna. Om det är för svårt att göra samtidigt som man leder mötet får man utse en sekreterare. Mötesordföranden ansvarar dock för att det blir gjort. Minnesanteckningar bör vara klara inom 24 timmar efter avslutat möte.

Bokbloggsjerka

Bokbloggsjerka är ett helt nytt ord jag lärde mig i helgen. Annikas litteratur- och kulturblogg har startat den. Syftet är att hitta fler intressanta bokbloggar och man gör det genom att  jerka eller hoppa (hoppjerka alltså) mellan dem. Varje bokblogg skriver om bokjerkandet på sin blogg och gör sedan länkar till sitt eget inlägg i andras bloggar i kommentarfältet. Jag själv skriver ju inte en renodlad bokblogg, men eftersom jag är bibliotekarie och jobbar med böcker-åtminstone e-böcker så blir det inlägg om det då och då. 

Veckans fråga för bokbloggsjerkare: Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Jag hamnade i lässvacka som varade i flera år när min dotter föddes. Det fanns varken tid, ork eller lust. En dag återvände lusten av sig själv, årtionden av läsande tar ut sin rätt. Nu kan jag ha mindre svackor av olika skäl, men har lärt mig att boka in lästid i vardagen: en stund innan jag lägger mig i sängen. Och på helgen säger jag numera att nu vill mamma läsa en stund, kan inte du titta i dina Bamse eller leka något. Och det funkar! Att sätta sina egna gränser är viktigare än att sätta barnets. 

Vilka e-böcker ska ett bibliotek ha?

I veckan som gick uppstod en diskussion med likasinnande på några bibliotek i landet kring vilka e-böcker vi ska ha på biblioteken. Folkbibliotek köper som bekant inte e-böcker styckevis utan köper ett helt paket från Elib. Detta är den modell som erbjuds bibliotek när det gäller nyare svensk skönlitteratur och populär facklitteratur. Man köper hela paketet, kan inte köpa till ytterligare titlar men man kan ta bort titlar om man så önskar.

På Stockholms stadsbibliotek har vi har hittills mest pratat om att paketet som erbjuds är för litet, en alldeles för stor del av de böcker som publiceras i tryckt form kommer aldrig som e-bok. Förlagen bestämmer vilka av de nya böckerna som ska komma ut som ebok, de bestämmer vilka titlar som får lånas ut av biblioteken och de bestämmer  de karenstider för bibliotek som finns för vissa populära titlar.  Mer om detta på digitala biblioteket.

Nu är frågan dock en annan: tar biblioteken sig tid att välja bort böcker i paketet? Gissningsvis litar de flesta på att Elib har bra böcker i sitt utbud och dessutom har många små bibliotek så begränsade resurser att man inte hinner göra detta urval utöver det man redan gör.

Nu har dock Elib börjat publicera en bredare katalog, i och för sig något vi efterlyste i blogginlägget på digitala biblioteket men kvaliteten börjar också variera betydligt. Vem som helst kan egentligen publicera sina e-böcker via Elib.  Det kommer nu böcker från förlag som Livets ord, Svenskt näringsliv och Vulkan som många bibliotek aldrig skulle köpa in som tryckt bok. Vissa är särpubliceringar, till exempel noveller från en samling som publiceras separat (men till samma kostnad som för samlingen). Andra finns att få gratis på andra ställen (Litteraturbanken, Svenskt näringslivs egen sajt etc.), men det kostar fortfarande biblioteket pengar om den laddas ned via Elib.

Ska vi ha dessa på våra folkbibliotek? Jag vill hävda att det är olika för olika bibliotek, beroende på vilka inköpsprinciper man har. Jag tycker att inköpsprinciperna ska vara samma för tryckta böcker, ljuböcker och e-böcker (talböcker har helt egna regler). Biblioteken har olika principer: det finns sådana som köper in allt som kunderna föreslår, andra har kvalitetskrav av olika slag, vissa köper inte in böcker som är på avancerad högskolenivå etc. Dessa principer ska enligt mig avspeglas även i urvalet av e-böcker, vilket det inte gör.

De större biblioteken har mer resurser och har börjat granska och ta bort titlar. Men hur ska de mindre göra?  Enklast vore kanske att Elib erbjöd ett kvalitetsgranskat ”biblioteksutbud” med möjlighet att köpa till de tveksamma titlarna. Man kan också tänka sig att biblioteken göra det som biblioteken gjort  i alla tider gjort: välja böcker.  Och nu har vi möjlighet och behov av att göra det för e-böckerna också. Kan vi samarbeta på något vis?

Vem skapar digitala klyftor?

Vem eller vad  är det egentligen som skapar digitala klyftor? Det görs en mängd insatser för att komma tillrätta med de digitala klyftorna:

Digital delaktighet         Get onlineweek

Digidel

Det är ju bra. Men vad görs för att minska riskerna för att de uppstår? Är problemet att alla inte har digital kompetens eller är problemet att alla inte når information, får veta sina rättigheter eller känner till de möjligheter som digital kompetens ger?

Om jag är ensamstående fem-barnsförälder i ett  låginkomstyrke, inte har egen dator och internet så är riskerna uppenbara att jag saknar kulturellt och ekonomiskt kapital och hamnar på ”fel” sida om den digitala klyftan.  Om jag sedan har kraften och viljan att söka ett nytt jobb eller sätta mina barn i kulturskolan för att ge oss nya chanser både ekonomiskt och kulturellt så är det en bra sak. Men om jag då vill söka jobb eller söka kulturskoleplats i en kommun som vill vara ”framåt” och enbart erbjuder möjlighet att söka via e-tjänster, så är vägen stängd. Vem skapar då den digitala klyftan? Som ensamstående fembarnsförälder utan dator har jag förmodligen inte möjlighet att gå till biblioteket efter jobbet för att skriva en ansökan. Möjligen kan jag ta en stunde när alla barnen somnat till att fylla i papperblanketter. Men det kan jag inte. Staden erbjuder inte möljigheten göra mina ansökningar analogt. Är det att motverka de digitala klyftorna?

Vilka är dina favoritkanaler?

Vilka är dina favoriter bland kommunikationskanalerna? Själv är jag en utpräglad asynkron person, vill inte bli avbruten och vill ha tid att tänka efter innan jag svarar-tro det eller ej. 

• e-post, för korta och långa meddelanden-säker leverans
• twitter, snabba puckar eller länkar till längre inlägg från mig själv eller andra
• bloggar för att lära mig och bevaka omvärld och för att själv dela med mig och tänka
• ibland: chatt för att bolla något akut med nära kollegor som inte sitter bredvid mig-eller om vi inte vill prata högt. gillar iofs också försäkringskassans chatt
• möten öga mot öga, i mindre grupp och ibland i stor grupp

Tycker inte om

• telefonsamtal
• chatta med ytligt bekanta
• facebook
• att bli avbruten mitt i något

Mina faktiska kanaler är

1. mejl,  privat och jobb
2. bloggar: geckolisa.se (privat om jobb) bloggar.biblioteket.se/digitalabiblioteket (jobb om jobb) fornell.blogspot.com (privat om privat)
3. twitter @geckolisa
4. linkedin (om man vill se min cv  och skills 
5. googlechat, ibland

Gör du ditt bästa varje dag?

Gör du ditt bästa varje dag? Eller kämpar du hårt med saker du inte är bra på, och får inte så mycket gjort?

I Sverige talar vi ofta om våra svagheter, både i arbetsliv och privat. Vi ska känna till våra svagheter och jobba med dem. Problemet är bara att man får ut väldigt lite av att jobba med sina svagheter. Spenderad energi och tid står inte i proportion till utfall. 

Vad skulle hända om man i stället satsade på sina styrkor, både privat och i jobbet? Om alla identifierar sina styrkor, satsar på dem, om familj och arbetsgivare satsar på detsamma så blir det en enorm effekt!

Undersökningar visar att de som på arbetet får fokusera på sådant de är bra på, är 6 gånger mer engagerade i sitt jobb och 3 gånger oftare uppger att de har utmärkt livskvalitet. Gallup (se nedan) har i sin forskning också sett att arbetstagare som på sitt arbete regelbundet fokuserar på sina styrkor bidrar extremt mycket till resultatet:

• 1% av de som har en chef som fokuserar på dina styrkor är aktivt oengagerade i jobbet
• 22% av de som har en chef som fokuser  på dina svagheter är aktivt oengegerade i arbetet
• 40% av de som har en chef som ignorerad dig är aktivt oengagerade i arbetet

Om jag är bra på att komma med massor idéer (Ideator) eller om jag är bra på Focus och satsar på att utveckla dessa lär det vara en tillgång både hemma och på jobbet. 

Det är viktigt att poängtera att styrkor inte handlar om vad man kan, utan snarare om hur man arbetar: metoder och inställning. Att bara göra det man redan kan är inte roligt eller utvecklande. Styrkorna är snarare av typen: Achiever, Activator, Ideator, Arranger, Strategic, Positivity och Harmony.

Företaget Gallup, känd för sina undersökningar har tagit fram ett test och en bok: Strengthsfinder 2.0 av Tom Rath där man genom att göra testet på nätet får reda på vilka styrkor man har; de fem främsta, och råd på vad man konkret kan göra för att förbättra ytterligare. 34 olika styrkor identifieras, och man får 10 konkreta råd inom varje område. Jag fick boken i present, och det var faktiskt intressant att se resultatet.  Det var ingen överraskning att jag bland annat hade learner och activator som styrkor,  men de konkreta råden för hur man utvecklar det och ger andra något var lärorika. Mina andra styrkor var också lite överraskande, mer om det senare…

Ännu mer spännande är det när alla på en arbetsplats, eller i en familj  gör samma test. Då ser både medarbetare och chef vem som är bra på vad och hur man kan få ett helt enastående team genom att satsa på dessa styrkor. Tänk att ha det som utgångspunkt för ett utvecklingssamtal eller familjeråd…

Bibliotekarie – kan vem som helst vara det?

En bibliotekarie är en bibliotekarie är en bibliotekarie. Eller inte. Det hettar till kring titeln bibliotekarie igen. Själv surnar jag till ibland på mina kollegor, tycker de är fåniga som pratar i det oändliga om vad de har för roll och inte, i stället för att lära sig något nytt och ta en ny roll. Just nu surnar jag till på utarmningen av yrket. Jag vill att det betyder något för kunderna när de möter en bibliotekarie till skillnad från en bibliotekspedagog, bokuppsättare, eller annan viktig yrkesgrupp på biblioteket.

 

Det finns bibliotek som väljer att kalla alla som möter kunder för bibliotekarie, oavsett vilken yrkesbakgrund man har. De flesta har hittills krävt att en bibliotekarie varit någon som haft examen från biblioteks- och informationsvetenskap eller bibliotekarielinjen. Titeln är inte en skyddad yrkestitel som advokat, brandman, språkkonsult (!), väktare (!) och man kan därför kalla vem som helst bibliotekarie utan att det är straffbart. Till vilken nytta? Bibliotekarier finns av de mest skilda slag: barnbibliotekarier, systembibliotekarier, skolbibliotekarier etc. Alla dessa titlar säger något om vad jag som kund kan förvänta mig. Det är bra att bibliotekarier specialiserar sig, 

 

Det finns bra och dåliga bibliotekarier. Det finns helt fantastiska bibliotekarier med dubbla examina, hög digital informationskompetens, omfattande pedagogiska färdigheter, litteraturkännedom och ett sympatiskt  kundbemötande. Det finns urusla bibliotekarier med gammal utbildning som aldrig uppdaterats, ovilja att lära sig något nytt och aversion mot datorer och digitala tjänster.  De flesta ligger någonstans mellan dessa ytterligheter på skalan, och många behöver förbättra sina färdigheter inom både digital informationskompetens och barn. Deras respektive chefer och verksamhetsansvariga behöver ställa hårda krav och avsätta resurser för att detta sker. Det känns som kompetensproblemet är det man försöker kringgå med att kalla alla bibliotekarie. Man sänker kraven på bibliotekarier i stället för att höja dem!

 

Vi behöver många kompetenser på bibliotek. Bibliotekarier, it-tekniker, webbredaktörer, bibliotekspedagoger, biblioteksassistenter, vaktmästare, bokuppsättare och många andra.. Man har slutat anställa biblioteksassistenter, personaladministratörer och vaktmästare på vissa bibliotek; resultatet är att bibliotekarier packar upp lådor, sätter upp böcker och fyller i tidrapporter. I stället kunde de utnyttja sin kompetens att utveckla bibliotekets utbud,  göra det tillgängligt och meningsfullt för fler, utveckla nya tjänster-analoga och digitala till medborgarna. Vilket är mest effektivt utnyttjande av arbetskraft till kundernas bästa?

 

Digitala skyltar

Digitala skyltar blir alltmer framträdande när man går på stan, vissa är fina och lockande medan vissa är aggressiva (kolla hörnet Kungsgatan/Sveavägen). Även på biblioteket har vi digitala skyltar, stora som tv-skärmar med info om program och kurser och mindre med boktips etc. Mindre sällan hos oss är det marknadsföring av våra faktiska biblioteksresurser som databaser, e-boksbestånd, sökvägar etc. På Uppsala UB har man jobbat mer med det: på alla enheter utom själva Carolina har man digitala skyltar. Vi tittade på Ekonomikum och Juridicum. Dels en stor skärm synlig för alla, med mycket bra info om resurser och nya möjligheter. i hyllorna, på hyllorna mindre av Clas Ohlsson typ (med strömsladd för att lösa det problemet) där man skyltar mer specifikt utifrån var skärmen sitter: en specifik databas, en e-bok eller liknande. Dessutom har de laminerade pappersblad med qr-koder för att ladda ner e-böcker(det funkar ju inte på en snabbläddrande skärm, man hinner inte med). De har inte haft en jättebudget för digitala skyltar däremot har de tagit det strategiska beslutet att digitala skyltar på varje enhet har en ansvarig och digitala skyltar är en stående punkt på enhetsmötet varannan vecka.

Inne på stadsbiblioteket i Uppsala kallar de sin skärm info-tv, och det är marknadsavdelningen som har hand om den. Inte precis en del av biblioteksarbetet med andra ord. Och inne i lyrikhörnan, väl inträngd står en till. Helsvart, ingen bild.

På vägen hem ser vi JC:s skylt-se bilden. Dyrare, snyggare mer attraktiv. Vad gör vi för att få så snygga skyltar också?

Jag vill se större saker i kulturvärlden också! Vad gör de egentligen i Örestad? Och Århus, har de något på gång?

2013-03-14

I Vesthimmerland har de tydligen en så kallad Infostander där man med hjälp av Axiells Arena visar upp böcker som finns inne på biblioteket just nu. Inspiration!