Runt omkring mig ser jag många kollegor som arbetar professionellt med egna ansvarsområden, delaktighet i andra projekt, styrgrupper, externa grupper, samarbeten och dessutom har givande privatliv. En utopi kanske? Det verkar inte så; jag har observerat och identifierat några framgångsfaktorer hos de individer som gör detta med lyckat resultat och utan alltför mycket prestationsångest.
Kommunikationsförmåga verkar var A och O.
- De behärskar alla kommunikationssätten: fysiska möten, mejl, sms, diverse sociala medier m.fl. Telefonsamtal är alltmer ovanligt eftersom det är hopplöst att få tag i folk och om man får det är de nästan alltid upptagna och inte fokuserade
- De väljer rätt kanal, utifrån effektivitet, inblandade parter och ämne
- De är effektiva i kommunikation: väljer asynkron kommunikation när det går eftersom man hinner med mer men kan också välja fysiska möten om det är mer effektivt
- De kan konsten att effektivt och engagerat sammanfatta idéer, lösningar i några få meningar i mejl, utan att slösa tid på en mängd möten som ingen hinner gå på
- De har dagliga kafferaster med sina närmaste kollegor och utbyter informell information samtidigt som man kopplar av
- När de väl är på fysiska möten är de närvarande på riktigt: håller mötestider(kommer i tid, avslutar i tid och går inte i förväg), deltar i möten som är relevanta och inte andra, håller sig till ämnet och är resultatorienterade och närvarande i mötet, mentalt och utan att försjunka i mobiler och annan elektronik
Senaste kommentarer